$

du kanske aldrig blir hel
hur mycket klister jag än använder

en onsdag morgon någogång på vårterminen i åttan. så kom en lärare vid namn Karin fram till mig och gav mig en liten skrynklig lapp. på lappen stog det att jag skulle till kuratorn kl halv elva på torsdagen.
alla kanske inte skulle tatt det lite allvrligt som jag, men eftersom jag och min mamma hade pratat om varför jag var så nere ett par dagar innan de så blev jag ganska upprörd över att hon hade gått bakom min rygg och bokat tid his kuratorn. för jag såg det som att om man går till kuratorn så är jag ju helt lost i huvudet, och det visste jag att jag inte var.
jag rusade iaf upp till biblioteket för att låna telefonen och ringa min mamma.
jag va så arg och ledsen så jag skakade, jag fick pressa mina tårar tillbaka..
hon förklarade för mig att hon hade ringt min klf- mikael andersson. och sagt hur det låg till. han hade så svarat till henne att han hade märkt att jag var väldigt nere..
jag kunde inte förstå hur min mamma hade kunnat gå till den människa jag såg mest upp till i hela världen och berättat om mina svagheter. jag lovade mig själv att aldrig förlåta henne för det sveket.
jag bestämde mig iaf efter många om och men att ge det ett försök.
jag bröt ihop totalt första gången jag pratade med kuratorn.
men jag visste och kände när jag gick ut från första mötet att min mamma just hade räddat mitt liv.

Min mamma och min klassföreståndare räddade mig.