$

okej, confession på ingång..
jag saknar gamla tider. (Dock inte tiden med oskar, so over it)
men typ i våras. jag saknar hur jag va.
jag bara borstade bort mina bekymmer utan att ens tänka efter.
det va liksom inget so kunde såra mig.
kärlek va bara sånt som existera på film.
jag kunde helt enkelt inte känns kärlek, hur mycket jag än försökte.
pojkarna kom och gick och jag hade liksom aldrig något problem med det.
men så kom ju den där oskar och jag föll ju pladaskt.
och även om jag hatar att säga det, så ångrar jag det lite, allt med oskar.
i början trodde jag att allt som gjorde ont, jaa det va helt enkelt värt de.
för vi hade ju en sån underbar tid tillsammans, eller?
men nu börjar jag inse att det va kanske inte värt de. för allt efteråt har gjort alldeles för ont.

men jag vet inte. att det gjorde så ont kanske just visar att det va värt de..


jag vill i alla fall bli sådär självständig igen.
att ha förmågan att inte känna efter så mycket. bara leva liksom, bara för dagen.
jag jobbar på att bli så igen.
även om jag kände mig så jävla kallhjärtad.
men jag mådde bäst då.
då när jag inte lät någon i hela världen såra mig..

godnatt!