$

nu är jag trött på att tjöta om all jävla saknad. men jag kom och tänka på innan idag att allting faktiskt går vidare. vad du än går igenom och hur lång tid det än tar. så kommer man tillslut till en punkt där det är över.
klart att om det är någonting/någon som verkligen berört dig så kommer det ju alltid finnas kvar lite, men vare sig du vill eller inte så bleknar det med åren.

när man ligger i sängen och har gråtit i 5 timmar och det känns som att smärtan aldrig kommer att gå över. så är det bästa helt enkelt att låta det va.
va ledsen, va arg.
vad som helst som gör att läkandeprocessen går vidare.
det sämsta man kan göra är att försöka hänga kvar i någonting som redan är dött.

jag vet själv att det är svårt att tänka så när man väl ligger där i sängen.
när det gör så satans ont och alla bara säger "det går över" och "du kommer må bättre snart"
och man tänker bara "faaaan! kan dom inte bara förstå att jag lever här och nu, inte om tre veckor eller 5 år"

men dom har faktiskt rätt.
men det bästa är ändå att ta itu med det med en gång, för om du lyssnar på dom och slutar leva i nuet, så kommer det bara ta längre tid innan du läker.

det är snart 3 månader sen nu.  och jag har fortfarande kvällar när jag gråter 3 tim i sträck.
men jag försöker ta det som det är. det är mitt sätt att läka.
och jag vill inte att nån tänker "men herregud, har hon inte kommit över han än bla bla bla"
för innan ni tänker så, så borde ni veta hela historien.

ta en dag i taget, och låt kroppen,hjärtat och själen läka på sitt sätt.