$

visst är det den jobbigaste känslan. att inte få vara med en viss person. och känna den där värken i hjärtat.
att något eller någon tas i från en, kan vara det värsta man går igenom.
det har format mig. saknad eller rädslan för att känna saknad rättare sagt har gjort mig till den jag är nu.
kall.
det är några få som har lyckats ta sig ända in i hjärtat. men bara 1 har lyckats sen sommaren 2009.
det va då en person försvann. en person som gjorde mitt liv stadigt. han gjorde mig stadig.
om det är inbillning eller inte vet jag inte. han kanske drog ner mig redan då, men sånt märker man ju inte när man är kär.
jag trodde jag skulle dö. jag va så sönder, så jävla trasig.
vilket jag fortfarande är, men inte just pga av de. 
jag repade mig aldrig.

och här är jag nu. med ett hål. som jag inte vet om de någonsin kommer läka.
jag stöter bort nya människor, hindrar dom från att nå in.
för jag riskerar inte att gå sönder igen.
aldrig 


(lite flum inlägg, men va tvungen att skriva av mig lite)